Säger man Italien så förs tankarna ofta till lummig landsbygd, sträckande vingårdar och gastronomiska byar. Toscana är en välbesökt raring men det finns flera pärlor att plocka om man är villig att söka sig lite högre upp. I grannregionen Emilia Romagna finns en uppsjö lantliga kulturstäder med lokala delikatesser inramade av natursköna landskap, som gjorda för att upptäckas ihop.

Av Caroline Thörnholm            Foto Fausto Franzosi, Pagani-Archivo Fotografico

I Emilia Romagna är floden Po en ständig följeslagare och din perfekta guide i byvimlet. Tar du båten ser du förtjusande småstäder sticka upp längs trädkronorna, samtliga med ståtliga stenhus, forna palats och kyrkor i varje vrå. Du kommer snabbt märka att alla småbyar, oavsett population, har en teater. Italienarna håller fanan högt när det kommer till kulturuttryck och operamusiken ligger dem onekligen varmt om hjärtat. En stad att hålla utkik efter är Busseto i provinsen Parma. Här ligger operahuset Teatro Giuseppe Verdi, döpt efter den berömda kompositören Giuseppe Verdi. Den överdådiga byggnaden har sedan starten 1868 haft världsberömda operaföreställningar och baletter på programmet. Arkitekturen är inspirerad av en av landets finaste operahus, La Scala i Milano i en mindre modell med sina dryga 300 platser. Se bara till att vara ute i god tid, biljetterna bokas upp månader i förväg.

En av de större städerna som floden Po passerar är Piacenza. Staden har en rik historia, något som speglas av det höga antalet medeltida palats och kyrkor i stadskärnan. Arkitekturmässigt är staden en lustgård av monument och renässansbyggnader, så lägg tid på att strosa och se stilskiftningarna i de praktfulla stenhusen.
På torget Piazza Cavalli sitter lokalbefolkningen avspänt på uteserveringarna med var sin kaffe. Italienarna är noga när det kommer till dryck och det finns en kaffekutym att följa. Cappuccino dricker man enbart innan lunch och beställer du ”en kaffe” så är det alltid en espresso.
Staden är också berömd för sina ädla droppar och likt övriga regionen är dessa mousserande varianter. På restaurangerna är nästan varje vinflaska märkt ”frizzante” eller ”spumante” som indikerar att det är bubblande. Den röda druvan gutturnio och vita druvan ortrugo är lokala och oerhört populära med sina lätta toner av sötma och långa fräschör. 15 kilometer från Piacenza ligger boutique hotellet La Finestra sul Po med den famösa floden, bokstavligt utanför sin tröskel. Här huserar 10 sviter personligt inredda i sann shabby chic-anda. Möblemanget är omsorgsfullt plockat från lokala marknader och ger ett rustikt och stilfullt intryck. Restaurangen har 80 platser och jobbar mycket med närproducenter, där rätterna växlas efter tillgång och säsong. Kvällen avslutas bäst på terrassen på övervåningen med första parkett till solnedgången över det utsträckta vattnet.

Nästa stad i ”byhoppandet” är ett måste för alla gastroentusiaster. Provinsen Parma är känd för sina delikatesser döpta efter sig; Parmiggiano Reggiano och Prosciutto crudo di Parma. Men är du intresserad av charkuterier så får du inte missa restaurangen Antica Corte Pallavicina, där den famösa Michelinkocken Massimo Spigaroli har förvaltat sitt familjegods med långlivad tradition för delikatessen Culatello. Denna lufttorkade skinka kommer från den ovanliga svarta grisen. Endast den möraste biten av grisen får bli Culatello och köttet smaksätts med vin, salt, peppar och vitlök innan den lagras i källaren. Minsta lagringstid är 15-18 månader men det finns även långlagringar på 35-40 månader. Kilopriset startar vid 130 euro och den går nästan inte att få tag på i Sverige så det kan vara en god idé att köpa på sig lite extra från deras källare. Restaurangen är i stor utsträckning självförsörjande med 70 hektar mark av grönsaksodlingar och djurhållning. På egendomen lever gåsar, ankor, kycklingar, grisar och kor i det fria, och höjer nivån för närproducerat. Allt som odlas och föds upp blir till lokal kokkonst. Det gäller även Massimos kända finkrog Al Cavallino Bianco, ett stenkast bort.

En oväntad pittoresk pärla är den lilla staden Guastalla med anor från 600-talet. Arkitektur, kultur och historia sammanvävs i ett myller av pastelltonade stenhus. På torget Piazza Mazzini ligger det anrika palatset Palazzo Ducale som ska öppnas för allmänheten och bli ett museum. På torget hittar du även en kyrkjuvel i neoklassisk stil uppklädd till tänderna i guld och marmor. Missa heller inte den stora marknaden som hålls varje lördag. Lokala kvinnor klär då upp sig lite extra för att införskaffa lokala råvaror och färska blommor till kvällen. Lunch äter du bäst strax utanför staden på Hotel Villa Montanarini, ett fantastiskt palats som med restoration blivit ett lyxhotell av rang. Salongerna ekar svunna tider av flärd och går väl ihop med restaurangens klassiska italienska anrättningar och oklanderliga service. Med en lång vinlista kan du testa flera av regionens kända vita viner som Malvasia och Trebbiano samt ett antal kloner av Lambrusco. Den sistnämnda är synonymt med regionen Emilia Romagna och finns i torra ”seco”-tappningar och söta ”dolce”-varianter. De senaste åren har Lambrusco fått en mer sofistikerad stämpel, i synnerhet den torra som med sin hallonfriska syrlighet fungerar utmärkt med italienska charkuterier.

Förutom gastronomi är en populär aktivitet i området att cykla längs med floden Po. Utgå från vägen Lido Po Guastalla och fortsätt längs med floden till hamnen i Boretto. Vägarna är platta och naturen omväxlande från skog- och flodområden till stilla landsbygd.  Efter spenderas kvällen väl i den lilla staden Reggiolo. Här får man inte missa Hotel Villa Nabila, ett 1700-tals palats med privat park. Övervåningen är hem till fyra generösa sviter medan undervåningen tidigare huserat forna restauranger som Rogoletto med två stjärnor i Guide Michelin. Idag hittar man den hippa krogen Strandora där traditionella smaker får en kreativ twist och matchas med drinkar från deras mixologer. Se till att hoppa över proseccon denna gång och testa istället deras rökiga gin och tonic ihop med kryddiga smårätter.

En bra dagsutflykt en knapp timme bort är Modena och Reggio Emilia; balsamvinägerns hemort. Här tillverkas äkta balsamico av färsk druvmust från lokala druvsorter, oftast den vita Trebbiano. Musten kokas och reduceras för att sedan lagras på olika träfat. Lagringsprocessen är lång och kostsam med successiv avdunstning och omtappning innan de dyrbara dropparna hälls upp i de små glasflaskorna. Och smaker det så kostar det, en flaska tolvårig balsamvinäger har ett pris på cirka 600-1000 kronor och en långlagrad kan bli flera tusenlappar. Gastronomin har visat sig stark i hela regionen, där varje provins riktat in sig på sin specialitet; från ostar och charkuterier till mousserande viner och balsamico. Och likt städerna, gör de sig bäst ihop.