Av Johan Ericson
Få armbandsur är så mytomspunna och så populära som dykaruret.  Lifestyles klockexpert tittar närmare på de mest populära.

I en stor undersökning så framkom att Rolex klassiska dykarur – Submarinern – är det absolut mest eftertraktade armbandsuret i Europa. Varför?
Kanske för att dykaruret representerar det verkliga bruksuret – byggt för att användas både över och under vattenytan. Det värderas inte bara utifrån det aktuella varumärkets popularitet utan utifrån sin prestanda och sin funktionalitet. Och dess användare förkroppsligas av den evige hjälten, dykaren, agenten och gentlemannen James Bond. I de tidiga filmerna bär Sean Connery sin Rolex Submariner med enorm självklarhet och elegans. Medan hans sentida efterträdare Daniel Craig låter sin Omega Seamaster utrycka själva essensen av dykaruret – manlig, professionell och sportigt men ändå elegant nog för att utan tvekan kunna bäras till både kostym och smoking.

Lite förenklat (och varför förstöra en bra historia) så började det hela med en kvinna, närmare bestämt kontoristen och tävlingssimmerskan Mercedes Gleitze från London som den 21:e oktober 1927 simmade tvärs över engelska kanalen med en Rolex Oyster. Klockan hade hon några dagar tidigare fått i gåva av Rolex grundare hans Hans Wildorf som året innan tagit patent på den unika ”oyster-boetten”. Konstruktionen innebar bland annat att kronan och bakboetten säkrades med en skruvfattning som gjorde klockan vattentät – något som de allra flesta dykarur än idag har gemensamt. Wildorf var även en mycket förslagen marknadsförare och några veckor efter Miss Gleitzes heroiska insats köpte han en stor annons på Daily Mails första sida där han basunerade ut världsnyheten att det helt vattentäta uret nu var en verklighet.

Ny_5_BASELWORLD2014_vintage model 1957_white background

Omega Seamaster 300 från 1957 – förlagan till Omegas lyckade återutgivning. Ett av de tidiga och idag klassiska samt mycket eftertraktade dykaruren.

Det fanns såklat ett antal föregångare till Rolex vattentäta ur, men vid den här tiden så var det inget större behov av klockor till just dykare. Dåtidens dykare var i regel utrustade med klumpiga dräkter med tunga vikter, blyskor samt hjälm och de försågs med luft via en lång slang som var förbunden till en luftpump vid ytan. Det var de militära behoven som skulle skapa en helt ny teknik med frisimmande dykare som hade luften med sig i tuber och därmed också behövde ha minutiös kontroll på tiden de var under vatten.

Officine Panerai fick på 30-talet uppdraget från Italienska marinen, som inte var nöjda med någon av dåtidens klockor, att skapa ett fungerande undervattensur till de nyuppsatta attackdykarenheter som bland annat använde mänskligt styrda torpeder som vapen. Panerai som redan levererade instrument som djupmätare och kompasser till marinen monterade helt enkelt in ett Rolex-urverk i boetten till en djupmätare, senare skulle designen förfinas. I och med andra världskriget blev det uppenbart för alla hur användbara dykarna var så under eller strax efter kriget satte de allra flesta länder upp egna specialförband med dykexpertis. Så kom det sig att franska marinen under tidigt femtiotal gick ut med en förfrågan som klocktillverkaren Blancpain svarade på. Kravspecifikationen som innebar en tydlig urtavla med självlysande markeringar och visare, en vridring för tidtagning som bara kunde vridas moturs, självuppdragande samt stötsäkert urverk och inte minst en vattentäthet som klarade vattentrycket ner till ”femtio famnar” – 91,5 meter. Så föddes Blancpains Fifty Fathoms 1953 och samma år kom Rolex dykarur Submariner som byggde på en utveckling av den ursprungliga Oyster boetten. Man kan säg att det moderna dykaruret var fött.
Förutom den franska marinen så köpte bland många andra den amerikanska med sina legendariska Navy SEALs in Fifty Fathoms ganska omgående. Medan några andra länder med Storbritannien med deras specialförbandet Special Boat Service – SBS i spetsen valde Submarinern istället. Och mycket snart så släppte Omega sin Seamaster och flera tillverkare följde efter – men dykaruret var fortfarande en smal produkt främst för professionella användare.

Ny_4_The_OMEGA_Seamaster_300_Bond_233.32.41.21.01.001

Omega Seamaster 300 Spectre Limited Edition – bärs av Daniel Craig i senaste Bondfilmen Spectre, där klockan faktiskt har en helt egen roll. Daniel fotograferad under ett besök på Omaga i Schweiz.

Dyklegenden, uppfinnaren och filmaren Jacques Cousteau skulle komma att ändra på det. Med avstamp i den militära teknologin (och med en Fifty Fathoms på armen) vidareutvecklade han inte bara själva tekniken utan bidrog mer än någon annan till att göra sportdykningen till den folkrörelse den är idag. Med sina fantastiska undervattensfilmer som den oscarsvinnande Silenth World öppnade han upp en helt ny värld för biopubliken på 50-talet. Samtidigt som världshaven utforskades och semesterfirare provade ”scuba diving” så började oljebolagen exploatera oljefyndigheter på havsbotten. Det senare skapade en ny yrkesgrupp – djuphavsdykaren. Företrädesvis män som arbetade långa pass på stora djup, vilket innebar att de tvingades leva i en övertrycksmiljö i tryckkammare mellan dyken. Ett av dykföretagen – Comex – inledde ett nära samarbete med Rolex vilket ledde fram till utvecklingen av Submarinerns storebror – Sea Dweller. Under 60 och 70-talet exploderade tillverkningen av dykarur, varje tillverkare med självaktning lade minst ett dykarur till sitt modellprogram. Och många tillverkare specialiserade sig på professionella dykarur som till exempel Schweiziska Doxa som lade till en dekompressionstabell på vridringen – fortfarande en favorit bland många dykare. Förutom de redan nämnda tillverkarna så har dykarur från Breitling, Citizen, CWC, Eterna, IWC, Jaeger LeCoultre, Longines, Marathon, Oris, Sinn, Seiko, TAG Heur och Tudor blivit moderna klassiker – för att nu nämna några. Och så finns det idag över hundra mindre tillverkare – så kallade mikro-märken som specialiserat sig på högkvalitativa dykarur.
Den viktigaste egenskapen för ett dykarur är såklart vattentätheten, och här råder ibland en viss förvirring utifrån det djup som anges på urtavlan, antingen i meter, engelskans feet eller ibland i atmosfärer, förkortat ATM.
Allt mellan 10 meter, vilket är samma som 1 ATM eller 33 feet, och 50 meter (5 ATM / 156 feet) är att betrakta som vattenskydd – det vill säga inget för dykning. 100 meter (333 feet) till 150 meter (500 feet) anger att klockan går bra att bada med och även använda vid snorkling – den är fortfarande inget som man ska dyka djupare än några meter med.
Det riktiga dykaruret börjar vid 200 meter (660 feet) – men då är det ett ur för rekreationsdykning, tillägget professionell i namnet eller på urtavlan betyder att det kan användas för lite mer regelbundna dyk. 300 meter (984 feet) ska klara 30 meters djup i upp till två timmar på samma sätt som 500 meter (1640 feet) ska klara ett djup på 50 meter i upp till två timmar.
Klockorna som är gjorda för en regelbunden användning på stora djup är klassade för 1000 meter (100 ATM / 3280 feet) eller mer. Och de är oftast utrustade med en speciell heliumventil. Professionella dykare som tillbringar lång tid under stort övertryck andas en luftblandning med mycket helium och då kan den lilla heliumatomen tränga sig förbi klockans tätning och sedan orsaka ett förödande övertryck inne i klockan.

En annan viktig egenskap för ett dykarur är att vara fullt läsbart i totalt mörker. Detta innebär att visare och markörer måste vara självlysande, och då ganska starkt lysande. För att uppnå det så använde man i början radium, vars lyskraft beror på dess radioaktivitet, vilket gjorde klockorna ganska ohälsosamma för sina bärare.

Ett modernt alternativ är det icke radioaktiva ämnet luminova, som laddas upp av att exponeras för ljus och sedan lyser – med avtagande kraft – under några timmar. Det lämpar sig bra för civila dykarur där man ofta snabbt går från starkt ljus till mörker och sedan inte befinner sig i mörker allt för länge.

Men vill man ha en klocka som är fullt avläsbar en hel natt eller under ett längre dyk så måste man förlita sig på radioaktiva substanser.
Därför har radium ersatts av tritium sedan 50-talet. Tritium avger bara den mindre farliga beta-strålningen som effektiv stoppas av klockans boett och glas.

Det allra senaste är att använda små tritiumgas-fyllda glastuber i stället för tritium-färg. Fördelen är att dess lyskraft är större och att klockans interna miljö inte blir radioaktiv.

De små gastuberna fästs på visarna och vid timmarkörerna. De kan innehålla olika mycket tritium, mängden anges på urtavlan, till exempel kan det stå “T25” (ofta intill Swiss Made) och då betyder det att strålningsstyrkan är max 25 millicurie.
Militära ur som använder tritium indikerar det oftast med ett T i en cirkel. På de flesta dykarurs urtavlor markeras klockan tolv med tydliga siffror, en symbol och/eller en avvikande färg – så att man kan tolka urtavlan rätt även om man inte har klockan på handleden.
Likaså bör vridringes markeringar vara självlysande. För att tolka klockans information rätt kan som sagt bli en fråga om liv och död för den som befinner sig under vattenytan.

De klassiska dykaruren är alla mekaniska och analoga, men av praktiska skäl så har flera av de rent professionella uren kvarts-urverk idag. Stryktålighet, tillförlitlighet, ett minimalt servicebehov och förhållandet mellan pris och prestanda är såklart avgörande när man skapar ett arbetsredskap. Den numera mycket smidiga dykdatorn är idag i stort sett ett måste, antingen som en egen enhet eller som en integrerad del i det moderna dykaruret. Men det klassiska dykaruret har inte spelat ut sin roll, ta till exempel säkerhetsaspekten. En god vän till mig som är en mycket duktig undervattensfotograf upplevde nyligen hur hennes dykdator slutade fungera mitt under ett dyk. Hon går numera aldrig ner under ytan utan ett pålitligt traditionellt mekaniskt dykarur som backup. Och hon bär det såklart även till vardags. För det är trots allt så att en mekanisk klocka är både vackrare och roligare att äga, den har på något vis en själ, precis som alla sina berömda föregångare tidigare i historien.

 

Oris Divers 65 – ett bra exempel på en lyckad återutgivning av ett klassiskt ur från 1965. Vintage är en tydlig trend som påverkar de flesta tillverkarna.

Oris Divers 65 – ett bra exempel på en lyckad återutgivning av ett klassiskt ur från 1965. Vintage är en tydlig trend som påverkar de flesta tillverkarna.

Breitling Superocean 36mm – dykaruret är inte bara ett maskulint attribut, det passar precis lika bra på kvinnas handled.

Breitling Superocean 36mm – dykaruret är inte bara ett maskulint attribut, det passar precis lika bra på kvinnas handled.

Ny_6_L2.808.4.52.6

Longines Heritage Diver 1967 – en återutgivning i heritage-serien av ett märkets klassiska dykarur. Det är en så kallad dykkronograf som kompletterar vridrignen med ett stoppur – på klockspråk en kronograf komplikation.

Ny_10_1977_TUDOR_OYSTER_PRINCE_SUBMARINER_MARINE_NATIONALE

Tudor Prince Submariner från 1977 – ett av de mest eftertraktade vintage-uren, ett militärt dykarur ursprungligen levererat till den franska marinen.

Ny_7_SINN_U212-S-E_F_SB-S 2

SINN U212 – ett modern och extremt rubost dykarur från tyska Sinn – byggt i ubåtsstål.

Ny_9_RLS1403-03_SUN019

Seiko Prospex – en serie professionella dykarur från Seiko. Prisvärda och extremt rubusta, klockor som man ofta ser på professionella dykares handleder.

Ny_11_TUDOR HERITAGE BLACK BAY BLACK - EMBARGO 15 OCTOBRE 2015_03

Tudor Black Bay – en mycket lyckad serie vintage-inspirerade klockor från Tudor, här den svarta versionen på en dykares handled.

Related Posts